P2 - Vanliga frågor
Vi vill främja vrakdykningen nu och i framtiden, och för den sakens skull jobba för att bevara vraken.
"P2" är en förkortning av "Protect & Preserve" som är en del av föreningens fulla namn "Protect & Preserve Svenskt vrakskydd".
P2 grundades 2001 av ett antal dykare i Stockholm som hade ledsnat på att se hur våra vrak avsiktligt eller genom vårdslöshet skadades. P2 är en ideell och oberoende förening.
Precis som alla andra föreningar så har vi årsmöte som utser en styrelse som skall leda föreningens arbete i medlemmarnas anda till nästa årsmöte. Alla medlemmar kan påverka föreningens arbete.
Alla som stöder våra värderingar, man måste inte ens vara dykare.
Instruktioner finns här på hemsidan under rubriken "Stöd P2".
Ja, om du har slutat. Det som hör till det förflutna är historia, det är dina nuvarande åsikter och vrakens framtid som gäller.
Vi garanterar ingenting i motprestation för medlemsavgiften. Medlemskap är i första hand ett ideologiskt ställningstagande för våra gemensamma värderingar att skydda vraken. Därför har avgiften sats till en låg nivå, för att endast täcka våra grundläggande kostnader. Som medlem så får du dock ta del av den information vi tillhandahåller och har möjlighet att engagera dig i föreningens arbete.
Vi garanterar ingenting i motprestation för medlemsavgiften. Medlemskap är i första hand ett ideologiskt ställningstagande för våra gemensamma värderingar att skydda vraken. Avgiften har satts till en låg avgift, för att endast täcka våra grundläggande kostnader. Som medlem så får du dock ta del av den information vi tillhandahåller och har möjlighet att engagera dig i föreningens arbete.
För det första är det vikigt att visa att det finns en opinion för skydd av vrak. Vidare så är det även vikigt för att vi skall kunna samla våra intressen och arbeta för en gemensam sak. Som medlem så kommer du också nås av information och inbjudan till verksamhet som vi ordnar eller är delaktiga i.
Vi lämnar inte ut information till andra om vilka som är våra medlemmar. Det är upp till dig om du offentligt visar ditt medlemskap eller inte – vi tycker dock att det är bra om medlemmarna öppet visar sitt ställningstagande.
Personuppgiftslagen (PUL) gäller även föreningar. Dina uppgifter är skyddade.
Informationen till ickemedlemmar har varit begränsad eftersom mycket arbete fortfarande åtgår till att bygga upp föreningen. Trots allt krävs det en del att prata om för att yttra sig och en fungerande plattform för att uträtta saker.
Den första tiden har till stor del fokuserat på att skapa en plattform för föreningen att stå på, så som att ordna med postgiro, webbsida, administrativa rutiner. Vill man se mer i detalj vad föreningen har gjort kan man kolla i "P2-loggen" här på hemsidan.
Det finns många som yttrar sig i debatter kring exempelvis bärgning, ibland personer som är medlemmar, men företräder egna åsikter, ibland personer som yttrar sig för P2’s räkning, ibland personer som kanske delar våra grundvärderingar och kanske till och med stödjer P2 men inte är medlemmar. Det kan därför vara svårt att veta vem som företräder P2, framförallt eftersom enskilda medlemmar självklart har rätt till egna åsikter (som kanske är mer hårdragna eller vidlyftiga än föreningens officiella). De som officiellt företräder P2 (på uppdrag av ordförande, styrelse, mm) kommer alltid klargöra detta förhållande i sitt budskap. Om det uppstår tveksamhet om vad som är P2’s officiell inställning, kontakta någon i styrelsen via de e-postadresser som finns här på hemsidan för att kontrollera om det är P2’s officiella ställningstagande.
Inte enbart, men till stor del eftersom det handlar om en intresseförening främst för dykare, där vi jobbar får våra gemensamma intressen.
Vi vill verka för att vi även i framtiden kan dyka på välbevarade vrak. Se våra målsättningar här på hemsidan. Vi vill uppnå våra mål både genom att ändra attityd hos dykare och genom konkreta åtgärder. Det handlar dels om hur vi uppträder på vrak, och dels om hur vi kan hjälpa varandra att göra minimal åverkan. Det hela handlar om en svår balansgång mellan tillgänglighet och skydd.
Nej, men vi anser att om ett fartyg blivit vrak och ägarna har övergett det, så är det fler som har glädje av det som intakt vrak än om det blir förvandlat till skrothög på grund av souvenirbärgning, eller om platsen beläggs med dykförbud för eventuella framtida arkeologiska undersökningar.
Nej, fredningen i sig är inget självändamål. En mycket viktigare del i processen är att ändra attityden till skadegörelse på vraken.
Satsar man på bevaring av några vrak, så kan man bara lyckas med bevaring av några vrak. Vi vill åstadkomma en allmän attitydförändring hos dykare som gör att vi minimerar åverkan på alla vrak - att helt förhindra åverkan kommer vi aldrig lyckas med, även om det vore önskvärt.
Nej, syftet med verksamheten är just att vi skall få dyka, och då på välbevarade vrak. Det kan dock finnas skäl för dykförbud som vi stödjer, exempelvis för att tillfälligt skydda vrak under pågående arkeologisk undersökning.
Vi tror att vårat arbete på sikt kommer hålla nere antalet dykförbud om vi lyckas få dykare mer medvetna om vrakens bevarande – medan beteenden som ankring i vrak och bärgning av föremål sannolikt ökar risken för fler dykförbud på vrak.
Nej, vi är inte en historisk eller arkeologisk förening. Vi är intresserade av alla vraks bevarande – även de som är yngre än 100 år.
Vi motsätter oss inte bärgning där ägaren bärgar sitt sjunkna fartyg eller sin förlorade last. Vi motsätter oss inte heller att offentliga museer av historiska skäl bärgar vrak eller föremål när det ligger i allmänhetens intresse. Vi är dock mot bärgning där man bara är ute efter att plocka upp souvenirer, eller bärga delar av vraket för att sälja. Vi anser inte att all den bärgning som sker inom lagens ramar är moraliskt riktig, eftersom man stödjer på lagar som egentligen är skrivna för en annan verksamhet.
Nej, det finns många saker som skadar vraken. Allt från en oförsiktig fenspark, till fiskebåtar som fastnar med sin trål i vraket. Visst vill vi få folk att sluta plocka från vraken, men det är bara en del av helheten, det finns så mycket mer att göra.
Om man som ickedykare vill beskåda marina föremål, så borde det väl vara bättre att besöka några intakta fartyg som inte sjunkit, där man har möjlighet att se detaljerna i sin helhet, än att titta på lösa bärgade föremål?
Skall bärgning ske för uppvisning så anser P2 att det skall ske i regi av myndigheter som ställer ut efter en proffesionell konservering och dokumentation. Ett föremål som bärgas och ställs i någons hem är dessutom tillgängligt för färre att beskåda än om det ställs ut på museum eller får finnas kvar på vraket.
Generellt så har P2 inget större intresse att diskutera enskilda fall, utan principen är klar – föreningens önskan är att vrak och andra marina lämningar skall bevaras på botten om de överges av ägaren och inte utgör fara eller finns ett allmänintresse i att vissa föremål bärgas till museum för utställning och undersökning.
Eftersom föreningen grundades i Stockholm så har det haft en viss inverkan på verksamheten. Dock så finns det inget som fokuserar verksamheten till Stockholm, utan det handlar mer om var föreningen har aktiva medlemmar. Föreningens intresse är att agera för vrakens bevarande runt hela landet, förutsättningarna för detta varierar exempelvis mellan västkusten och ostkusten eftersom nedbrytningsprocessen ser olika ut, men det påverkar inte grundtanken att bevara vraken så gott det går.
Vi tycker inte det, men vi tycker att i vissa fall så finns det uppenbara ståndpunkter, exempelvis krossa inte vraket genom att slänga ett tungt ankare på däck. Ibland är det en avvägningsfråga från fall till fall, exempelvis hur mycket man skall röra vraket – sedan får var och en försöka agera efter sin egen bästa förmåga och förutsättningar.
Allt besök på ett vrak medför någon inverkan, och för att verkligen över allt annat skydda vraken skulle man vara tvungen att förbjuda dykning, fiske och sjöfart runt vraken, samt kontrollera utsläpp och vattenströmmar i området. En helt orealistisk syn på saken. Det P2 vill uppnå är en avvägning mellan tillträde och åverkan. Precis som när vi besöker gamla kulturbyggnader på land, så sker det ett slitage. Vi vill försöka minimera slitaget, bland annat genom att minska bärgning, men även annan åverkan som vi dykare och andra orsakar.
Vi försöker hålla oss informerade om vad som gäller, men eftersom ofta jurister diskuterar hur lagen skall tolkas i olika lägen, så skall vi inte ta på oss någon uppgift att försöka svara på juridiska frågor i detalj. Vi försöker inte utgöra någon kunskapspool eller vara bedömare på området, även om vi har en önskan att kunna tillhandahålla allmän information och hänvisningar kring området (se länkarkivet).
Ordet plundra förekommer ofta i debatten, men är ofta förknippat med illegal verksamhet, vilket inte alltid är fallet med bärgning, varför det är missvisande och medför en onödigt negativ klang i debatten.
P2 förespråkar istället begrepp som souvenirbärgning, souvenirplockning eller troféjakt, eftersom de bättre beskriver den bärgning som ofta avses – oavsett om det är lagligt eller inte.
Nej, vi åker inte runt och jagar personer som skadar våra vrak. Vårt främsta syfte är att arbeta för en ökad förståelse för bevarandet av vrak genom information, debatt och utbildning. Vidare så försöker vi även arbeta för fysiska skyddsåtgärder, och att påverka lagstiftning och regelverk.
Vill du anmäla ett brott för rättslig utredning, så skall du vända dig till polisen. Vi är däremot intresserade av att få en bra bild av vilka problem som finns för att veta hur vi bäst riktar våra insatser för att skydda vraken - så vill du delge oss information du har, så är vi intresserade av vad du har att berätta.
Det tror vi inte. Skulle alla ha det så hade det ju inte funnits något behov av att bilda föreningen.
Vi är inte ute efter att döma andra, vi jobbar bara för det som vi tror är rätt – vilket råkar stå i konflikt.
En trål skadar förvisso vraket mycket mer än en enskild dykare gör, men skillnaden är att fiskarna inte vill fastna med trålen i vraken, utan gärna skulle undvika det om det var möjligt. Vidare så känns det för oss naturligt att börja i vår egen ände med dykare och att försöka ändra attityden hos oss själva, innan vi börjar bearbeta andra kategorier av människor.
Grunden för föreningen är framförallt dykares intresse av att få se marina lämningar under vattnet. Och trots att marina föremål ovan ytan är intressanta, så mäktar man inte med att engagera sig på alla håll och kanter. Därför kommer fokus vara på det som ligger i vattnet och få andra icke dykande personer kommer intressera sig för.
Vidare så utgör marina lämningar i vattnet ett unikt historiskt arv, eftersom det handlar om fartyg som ofta blivit övergivna i all hast med minimal inverkan före deras deponering på havets botten. De är därmed en väldigt speciell sorts lämning som inte är lika vanlig ovan vattenytan.
En ägare må självklart göra vad den vill med sin egendom, men om ett fartyg nu råkar sjunka och bli vrak – och ägaren därvid överger det. Så anser P2 att man bör ta tillfället i akt och lämna den så intakt som möjligt, såvida det inte utgör någon fara.
P2 säger att om bärgning skall ske, så skall det ske lagligt, men att det är lagligt innebär ju inte att vi alltid håller med om företeelsen. Vi är exempelvis emot ren souvenirbärgning, även om det sker enligt nu rådande lagstiftning.
Lagen skrevs när verkligheten såg annorlunda ut – långt innan tusentals sportdykare fick tillgång till vraken. Bara för att det inte är olagligt så måste det inte innebära att företeelsen souvenirbärgning är vad som uppfattas som rätt moraliskt. Dessutom så är det väl minst sagt tveksam att det är någon större del av de privata bärgningarna som sker enligt lagen, och lämnas in till polisen eller efter tillstånd om ensamrätt till bärgning. Tyvärr så saknas ju underlag för att kunna avgöra hur stor del av de bärgade föremålen som lämnas in.
Nej, det är inte en förutsättning, men kan ibland underlätta då det kan finnas information på dem som kan ge ledtrådar till vrakets identitet. Dock så måste inte alltid föremål tas upp för att man skall kunna avläsa dem, och måste man verkligen det för att kunna ta del av informationen – så bör det ske sparsamt och man kan alltid lägga tillbaka föremålet igen när man är klar med det.
Det är dock inte alltid som information från föremål tillför något. Den kan vara felaktig eller missvisande, då de ursprungligen kan komma från andra fartyg – då fartyg precis som bilar behöver reservdelar, och de flesta av de föremål som bärgas innehåller ingen eller sällan information över huvudtaget.
Skulle dessutom en detalj med vital information kring vrakets identitet har bärgats, så är det ju inte säkert att det dokumenteras och kunskapen sprids bara för att bärgaren fått veta vilket vrak det var, varvid man har försvårat för efterkommande försök att fastställa vrakets identitet.
Andra saker man kan titta på för att identifiera är exempelvis skeppskonstruktion, så som karakteristiska detaljer och mått för att typ-, individ- eller åldersbestämma.
En dålig tes, som bara gäller stämmer mer just för att folk resonerar just så. Om alla lät bli att plocka från vraken så vore det inget problem.
Kan ju vara tveksamt om souvenirbärgning har för utvecklingen inom dykningen framåt i den utsträckningen, självklart har den varit en bidragande orsak – precis som UV-foto, UV-jakt, fridykning, yrkesdykning, rekordjakt och alla andra former av dykning.
Visst finns de det som letar vrak utan att bärga, men de är tyvärr ofta förtegna om sina upptäckter just för att de är rädda för att bärgare skall komma dit och plocka saker från. Om det bärgades mindre så skulle säkert fler våga berätta om sina fynd.
Självklart finns den en viss verklighet bakom det påståendet när man ser till anslag och arbetstillfällen - men forskarna bakom ett museum har som främst intresse är att lära sig mer, inte att bärga föremål. Arkeologin går idag mer och mer mot att inte bärga, utan att dokumentera på plats. Bärgning görs endast i undantagsfall numera.
Vidare kan man fråga sig om bärgning av enstaka föremål kommer öka anslagen eller besöken om det inte är något som faktiskt ligger i allmänhetens intresse att det blir bärgat.
Sist men inte minst, så är det vi alla i egenskap av skattebetalare som står bakom våra museum och inte någon enskild samlare.
P2’s grundinställning är alltid att man skall undvika åverkan på vraken, men accepterar att det som ligger i allmänhetens intresse bärgas för att visas upp offentligt. Vi är emot bärgning av föremål som bara arkiveras.
Nej, P2’s grundinställning är alltid att man skall undvika åverkan på vraken, men accepterar att det bärgas i myndigheters regi om det ligger i allmänhetens intresse för att visas upp offentligt på museum. Vi är emot bärgning av enskilda och av föremål som bara arkiveras utan vidare undersökning eller utställning – varför vi anser att det skall finnas en konkret plan vid bärgning av föremål.
P2 anser inte att souvenirplockande och annan skadegörelse är av mindre betydelse. Om alla plockade varje dyk, så skulle vi snart inte ha några vrak kvar.
Nej, det anser inte P2, utan vi vill bevara så mycket som går, så länge som det går – vi kan dock bara utgå från nuläget, men alltid låta bli att försämra det.
Varför måste det upp till ytan, kan man inte bara frilägga det från dyn och lämna det kvar på platsen? En vattenströmmar under en storm eller fortsattnedbrytning av vraken kan frilägga saker och göra att andra kan se det senare om det inte bärgas.
Om dessutom en bärgare kan hitta föremålet lätt, så borde ju även andra kunna det. Och kan man inte hitta föremålet utan att gräva, bryta eller göra annan åverkan, så har man ju gjort omfattande inverkan på lämningen – vilket inverkar på betydligt mer än på det bärgade föremålet, och därför är olämpligt att utföra över huvud taget.
Att bärgare hävdar att det bärgar saker som i alla fall ingen annan såg vad det var, anser vi visar på en ganska nonchalant attityd mot ickebärgare - varför skulle inte icke bärgande dykare kunna känna igen sådant som en bärgare kan? Att inte alla dykare skulle känna igen föremålet, må vara sant – men det är i alla fall bara en dålig ursäkt för att bärga föremål. Vi vill att vraken skall lämnas så orörda, oförstörda och orensade på föremål som rimligt möjligt är.
Förvisso rent fysiskt räknat till volym eller vikt, men det är fortfarande en form av vandalisering av vraket som helhet, och om alla dykare tog "bara en tallrik" så skulle det snart inte finnas något kvar i alla fall. I grund och botten är det onödigt och det är detaljerna som ger helheten till upplevelsen och berättar en stor del av det som hände och hur det var.
Det finns förvisso souvenirbärgning som sker inom lagens ramar, men lagarna skrevs när verkligheten såg annorlunda ut och hade till främsta avsikt att göra det möjligt att bärga ekonomiska värden innan de förgicks i havet. Idag är möjligheterna helt annorlunda när det gäller det ekonomiska värdet, vrakens tillgänglighet, samt möjligheterna att bärga och spåra ägare. Det är därför P2’s åsikt att lagen ofta missbrukas för att plocka souvenirer. Dessutom är det långt ifrån alltid ens den bärgning som sker från vrak yngre än 100 år är laglig, eftersom man inte alltid följer lagen avseende ägarfrågan och om hur fyndet skall behandlas.
Visst ger trålning också skador på vrak. P2 finner också det intressant att titta på, men man kan inte göra allt på en gång. Vi uppfattar det som viktigare att börja i de egna leden och påverka dykarnas attityd i frågan. Ju fler som delar våra värderingar, desto starkare blir vi som förening, och desto bättre möjligheter har vi att påverka omgivningen.
Alla vrak är en form av tidskapsel som inte motsvaras av andra lämnar från människan. Detta eftersom de oftast övergivits i all hast och man inte hunnit rädda föremål eller ens städa innan båten sjönk, varför allt är så gott som intakt. Därför har även moderna vrak ett värde att bevara, och det är dessutom omöjligt att idag säga vad som är intressant för framtiden att studera på våra vrak av idag. Dessutom så är det alltid mer intressant att dyka på vrak med fler detaljer kvar – inte ens de som bärgar tycker att det är kul när vrak är helt tömda på alla föremål…
Därför så är det värt att bevara nya likväl som gamla vrak så intakta som möjligt.
Varför måste man dyka djupt och begränsa upplevelsen till några få, när man kan göra upplevelsen tillgänglig för så många fler genom att låta vrak bestå så orörda som möjligt? Som vi ser idag så räcker ju inte djupet för att skydda mot bärgning, eftersom många bärgare skaffar sig teknisk utbildning för att nå just de hittills välbevarade vraken på djupet. Vidare ur ett arkeologiskt perspektiv, så försvåras ju undersökningar av större djup – varför det inte heller är en intressant lösning ut forskarnas ögon.
Vi tittar hellre på det faktum att bärning av detaljer från vrak gör att vraket som helhet blir förstört. Vi anser att man skall försöka bevara vraket så intakt så länge som möjligt. Vidare så är konservering inte någon enkel verksamhet, som till och med proffsen har svårt med, se bara på regalskeppet Wasa som exempel.
Visst bryts saker ner i havet, vissa saker snabbare än ovan ytan, andra långsammare än ovan ytan. Gemensamt är dock att det som legat i vatten kräver noggrann konservering när det tas upp för att det skall hålla i längden. Det är en sak att ta upp en sak och göra den fin, men bara för att den är fin för stunden gör inte att man vet att den kommer att förbli så med tiden, än mindre att man har förlängt livslängden. Ofta så är våra kalla, mörka och syrefattiga vatten med relativt jämn temperatur en bra konservator och sakerna håller många gånger bättre där än om de tas upp. Visst råder det skillnad på våra vatten runt om i landet, och saker bryts ner mycket snabbare på västkusten än i Östersjön eller insjöar. Men faktum kvarstår att upptagande av saker förstör bara vraket som helhet snabbare.
Visst bryts saker ner snabbare i västkusten salta vatten i jämförelse med Östersjöns bräckta vatten. Men varför påskynda processen genom att öka nedbrytningen genom mänsklig åverkan? P2 vill verka för att vi minimerar nedbrytningen av vraket som helhet.
Det finns visst en viss logik bakom den teoretiska tanken, eftersom detaljer kan krossas när ett skrov faller samman. Men vi vill ju inte att vraken rensas på föremål så fort de blivit vrak och övergivna av sina ägare. Och att plocka saker i "sista stund" skulle inte heller vara praktiskt möjligt och dessutom en mycket svår bedömningsfråga.
Vi skall inte heller förglömma att bärgandet av föremål förstör både upplevelsen och det historiska värdet av vraket, varför bärgandet av föremålet kanske har mindre vikt än att låta helheten bestå intakt så gott havet tillåter. P2 anser därför att bärgning endast påskyndar nedbrytning och är onödig.
Några blir riktigt fina, men hur många har inte också blivit förstörda? De är det aldrig någon som visar upp. Dessutom så är det inte säkert att det fina består, utan nedbrytningen kan ske under föremålets yta och tillslut förstöra föremålet i alla fall.
När föremålet är upputsat till nyskick så har den till stor del förlorat sin unika ställning, då det inte längre syns att den faktiskt varit på havets botten. Sitt stora värde har föremålet just på botten för att där är den unik. Ett upputsad bärgat föremål i bokhyllan kunde ju lika gärna kommit var ifrån som helst och aldrig befunnits sig på botten.
Allt som lossnar hamnar inte i bottenlös porös dy. Saker kan lika gärna hamna på däck, en stenhäll, i vraket, eller någon annan stans där det kan ses. Begravs det så kan det ibland innebära att det bevaras bättre än de annars hade gjort och kan komma fram vid senare tillfälle när bottensedimenten rör på sig vid en storm eller liknande.
Argumentet är enligt P2’s uppfattning bara en dålig ursäkt för att bärga, utan större saklig grund.
P2 vill se till vraken i sin helhet och anser därför att bärgning är att skynda på nedbrytningen. Vi föredrar därför en långsam nedbrytning då vraket på så sätt består som helhet längre. Diskussionen för bärgning är ju oftast inriktad på små detaljer, medan vi fokuserar på vraket som helhet – varför åsikterna om hur man "bevarar bäst" skiljer sig. Frågan hamnar i ett helt annat ljus om man diskuterar att bärga hela vraket, som man gjorde med Wasa. Nu har det ju dock visat sig vara svårare än man trodde att göra en bra konservering, varför P2 anser att bevaring på botten i de flesta fall är att föredra.
Varför fokusera på gamla lösningar som att det skall vara lösa föremål på utställning, när det finns nya sätt att visa saker på. Frågan är värd att ställas om inte betraktaren finner större nöje i att se saker på sin "rätta" plats genom att exempelvis se en film från vraket, än nöjet av att se en lös detalj som tagits upp och putsas så att den lika gärna kunde komma från vilket fartyg som helst (som ju inte ens behöver ha förlist).
Om bärgningsförespråkarna verkligen ville göra det möjligt för andra att se och uppleva vrak, så borde de väl föra debatt för att man skulle anordna undervattenmuseum där besökare genom glastunnlar eller med ubåtar kunde se vraken utan att behöva vara dykare?
Mycket möjligt, att det ibland kan vara fallet om man bara tittar detaljen - men det sker på bekostnad av vraket som helhet. Frågan är om inte fler hade kunnat se den där den satt, istället för i en privat samling. Vilket är till störst glädje totalt – ett intakt vrak med alla detaljer kvar, eller renoverade föremål hemma i någons bostad?
Om man nu vill ha marina detaljer att dekorera sin omgivning med, varför inte köpa dessa på ytan från nytillverkning så får man riktigt fina saker att sätta upp? Vill man ha en historia bakom, så kan man ju köpa dem från fartyg som skrotats, men ändå haft en intressant historia. Detta borde ju i många fall vara både enklare och billigare än att bärga och behöva renovera föremålen. Är man genuint intresserad av vrakets historia så borde man väl inte vilja förstöra upplevelsen för andra dykare genom att göra åverkan på vraket?
Båda sidor i bärgningsdebatten kan anse den andra sidan för att vara egoister. De som förespråkar bärgning anser att motståndarna är egoister, eftersom endast dykare får se föremålen om de ligger kvar på botten. Bärgningsmotståndarna anser att bärgning är egoistiskt eftersom endast den utvalda bekantskapskretsen till en bärgare får se föremålet i hans bostad.
För P2 är valet enkelt, de flesta som vill kan ta ett dykcertifikat och besöka vraken om man verkligen vill, men tillträde till någon privata samling är inte ett beslut upp till var och en – alltså anser vi vraket vara en mer offentlig plats för allmänheten. Sakerna kommer fler till glädje och gagn om de lämnas på botten.
Läs Vrakvett som också finns här på hemsidan. I korta drag handlar det om att inte ankra i vraken, hur man rör sig och i övrigt fysiskt behandlar på vraken, att inte plocka föremål och att inte skräpa ner.
Det är som alltid en avvägning mellan tillgänglighet och åverkan. Vi accepterar penetrering om man inte behöver ha sönder saker för att ta sig in. Förvisso sker det en ökad nedbrytning, framförallt på grund av den gas som man släpper ut. I det avseendet så skulle det finnas skäl till att förespråka användning av slutna system, men frågan är allt för komplex för att förespråka några sådana rekommendationer. Penetration är ett ämne som säkerligen kommer vålla debatt inom P2 i framtiden, men det finns ju även sätt att minska nedbrytningen vid penetration. Man kan ju exempelvis göra små ventileringshål för att släppa ut gasen ur skrovet, vilket skulle kunna liknas vid att man på gamla slott bygger trappor och monterar räcken för besökarna, eller minimera vistelse i utrymmen där luftfickor bildas.
Det handlar som alltid om en rimlig avvägning mellan tillgänglighet och åverkan.
Vill man titta på något så måste man inte lyfta upp det. Ingen öppnar montrar på ett museum för att känna på sakerna, så varför måste man ta på allt under vattenytan. Självklart kan det vara så att man inte kan se för det ligger slam över, varför man vill ta upp för att få bort slammet. Gör man det så skall man vara försiktig och inte göra mer än nödvändigt, räcker det med att vifta med handen ovanför för att få bort ett tunt slamtäcke och läsa en text så kan man nöja sig med det. Lyfter man upp något så gör man det försiktigt så att det inte skadas och lägg tillbaka det på samma plats igen.
Det är en sak att gräva i gravar och en att bara besöka kyrkogården. Varför skulle det vara fel i att besöka vraket i sig om man inte rotar efter kvarlevor. Trots allt så är det ju inga kroppar som ligger kvar på utsidan av vraket, eftersom kvarlevor utanför vraket normalt driver bort med strömmarna. Därför är ju risken för att den som inte penetrerar vraket skulle se någon mänsklig lämning minimal. Frågan är i så fall hur man skall se på saken vid penetrering, men har man verkligen något emot dykning om det görs enligt principen: se men inte röra.
Skall man diskutera hur man skall bete sig på en vrakplats där det har dött, så bör det väl i så fall vara att inte förstöra platsen, genom att skada den eller plocka med sig saker – vilket kanske kan jämföras med att plocka blommor på en kyrkogård.
"Det kan idag vara svårt att veta vilka som är intressanta att bevara, vem visste exempelvis att Erik Nordewall skulle bli den sista bevarade fiolbåten när hon sjönk. Därför så går det inte att med säkerhet urskilja vissa från de övriga direkt efter förlisningen. Dessutom så kan det finnas unika historiska detaljer i vrak som inte uppenbart är unika i övrigt. Därför kan vraken vara skadade innan man inser att just detta var så unikt att det var värt att bevaras.
Visst kan P2 diskutera att utse och skydda vissa vrak mot bärgning, men för oss skulle det i så fall bara vara en början eftersom det i grund och botten handlar om en attitydfråga – och det skall framförallt inte ske genom inskränkning i åtkomsten till vraket om inte mycket särskilda skäl föreligger.
Denna fråga omgärdas av lagar och förordningar, men ett förslag på hur du bojar på ett säkert och funktionsdugligt sätt finns under "Bojning".
Nej, i dagsläget finns det ingen målsättning att P2 som förening skall boja vraken själv. Det vi i dagsläget jobbar på är att ta fram rekommendation på hur det kan ske på olika sätt. I framtiden hoppas vi kunna organisera ett samarbete för att hålla ett antal vrak permanent bojade.
Visst kan bojning göra att vrakdykningen totalt sett ökar, och därmed slitaget, men vi arbetat parallellt med att minska slitaget genom rekommendationer för hur man dyker. Vidare kan ju bojning göra att fokuseringen på vissa vrak kan minska, så att dykningen sprids ut jämnare på flera vrak. Syftet med bojning är att man skall minska förtöjningsskador i vraken (som ofta är mycket värre än dykarna inverkan eftersom det handlar om större krafter) och samtidigt öka säkerheten för dykaren.
Just nu håller etapp ett i arbetet på att sjösättas. Det kommer handla om att man på våran webbsida skall kunna finna information om förtag, organisationer och klubbar som stödjer våra värderingar.
Det finns flera företag som på sina hemsidor visar sitt stöd till oss genom att ha en banner med våran logga.
Vi vill utveckla samarbete med ett antal intressenter som aktivt stödjer arbetet för att bevara vraken. Det kan handla om att informationsspridning, förhållningsregler och att aktivt delta i arbetet för vrakens bevarande.